-

jag vet egentligen inte vad det är jag inte kan acceptera, varför jag ens ska bry mig, varför jag ska känna mig besviken&sårad, varför jag känner så stort hat, jag förstår inte hur du kan bryta ner mig utan att ens säga ett ord, jag ser dig inte ens i ögonen. Ändå känner jag mig så jävla liten och bortkommen, glömd när jag inte finns i din närhet och som om jag blir utbytt om och om igen. Känns aldrig som att jag räcker till när du behöver mig, som om mina problem skulle byggt en mur emellan oss. Jag vet inte, men det känns bara inte som det ska och allt går ut över fel personer. Detssutom finns det så mycket just nu som rör omkring i huvudet, visst jag mår toppen och tvivlar på att jag komma hamna i botten igen. Men ändå blir jag inte nöjd, mitt självförtroende trappas upp och ner mestadels, det gör mig förvirrad. Jag kommer aldrig räcka till för någon och ingen kommer någonsin räcka till för mig, jag blir aldrig nöjd.