Var en sväng på musikensmakt, men hade ingen koncentration. Folk pratade med mig men jag såg bara läppar röras. Skulle kanske vara bra att vara kring människor, än att vara ensam, men de funkar inte heller. Det är en tomhet över hela mig, tankarna ekar till och med. Igår hade jag allt klart, alla minnen och hela helgen gick på repeat, morfars härliga skratt och skämt, som jag inte kommer få höra mer.
Jag kommer aldrig få se honom eller höra honom, och jag är så rädd att glömma hans röst, att glömma hans skratt. Jag är så rädd för det.
Allt som hände förra veckan, han var så orolig över mig, han var rädd att det skulle knäcka mig. Älskade morfar, jag är så ledsen att mina barn aldrig kommer få träffa dig, jag är så ledsen att mina barn aldrig kommer få växa upp med en morfar som jag haft.
2 kommentarer:
Vet precis hur det känns gumman, min farmor gick ju bort och det blir så jäkla tomt. En liten bit av sig själv försvinner med dem, och det känns så konstigt att inte kunna fara dit & hälsa på och se deras härliga, glada leende när man väl tar sig tid att fara dit, och att dom inte kommer kunna vara med när man får barn och så vidare. Min farmor dog förra året i Juli, men se det såhär, dom fick se oss ta studenten och en massa roliga saker mer. Vi får vara glada över det vi hade med dem, för man ses ju sen igen :) be strong girl!! /frida
Tack för ditt stöd fina du.. Det har fortfarande inte gått in, men de får ta den tid de vill.. <3
Skicka en kommentar