Jag har suttit på samma jävla hårda stol sen jag klev upp, fastnat här i min blogg och läser gamla inlägg och kollar gamla bilder, tar mig inte här ifrån. Läser, skrattar för mig själv, läser lite till, jag vet inte vad jag skulle tagit mig till om allt bara skulle försvinna? Så mycket tankar och funderingar på alla möjliga ting finns samlat i tusentals inlägg + en massa bilder som enbart finns här. Vänner jag hade då, som man trodde sig ha ett evigt hållbart band till men som brustit för längesedan. Vänner som jag fortfarande har, som jag alltid haft. Tankar som slog ner mig på marken, men som jag idag vunnit över.
Jag tror aldrig jag kommer lära känna mig, jag väntar fortfarande på den dagen jag med säkerhet kan säga hur jag ska bete mig i en situation, för fortfarande förvånar jag mig. Mitt skadebeteende känns väldigt långt bort, men även en sak jag aldrig skulle kunna lova någon att det inte skulle kunna ske. Till och från känns det som att jag känner mig rätt bra, hur jag ska hantera min ångest eller ''låga dagar'', men fortfarande vet jag aldrig hur det slutar ändå. Varje dag pågår ett krig i mitt huvud, en sak som jag med säkerhet kan säga alltid kommer pågå, men samtidigt som jag på ett eller annat sätt lär mig att leva med. Det handlar till stor del om ovissheten kring människor omkring mig, tilliten till människor som lever intill mig och att jag alltid står beredd för det värsta.
Det varierar hur påtagliga tankarna är, vissa dagar är jag helt slut i kroppen och huvudet, andra dagar känns det inte av så fyskiskt. Men dom finns alltid där, jag försöker verkligen räkna med alla jag älskar i slutet av dagen, jag försöker alltid summera allt det positiva i livet innan jag somnar, allt för att förhindra ångest. Det syns sällan utanpå hur mycket jag krigar, därför kan det bli väldigt frustrerande att få en fråga om varför jag är så sur, varför jag är så okoncentrerad, varför är du så trött när du sovit så länge? För några år sedan sov jag mer än vad jag var vaken, just pågrund av utmattningen av alla tankar som gick omkring i huvudet.
Jag har alltid varit rädd för att säga det högt, att jag har problem med mig själv, jag vill inte läggas i någon kategori för att jag bara är ärlig när det kommer till att jag fan inte mår så bra till och från, att mitt huvud agerar på egenhand ibland utan att jag ens hinner tänka efter. Men det är så här, jag kommer alltid vara så här. Så pass bra känner jag mig, mina tankar kommer aldrig försvinna och kriget kommer föralltid pågå.
Därför älskar jag att jobba, därför kommer jag ALDRIG sakna skolan. Jag behöver vara där jag är behövd, där jag får en bekräftelse på vilket arbete jag gör. Jag behöver göra saker, annars snöar jag in precis som nu, på gamla saker och blir helt nostalgisk och funderande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar