Tänk vad mycket jag suddar, jag skriver och skriver, sen suddar jag. Saker blir fel, meningar ser konstiga ut, jag läser igenom och inser att jag kanske tog i. Skrev jag kanske för mycket? Skrev jag för lite? Oftast när jag trillar in på min blogg, så är det för att förklara en känsla. En känsla som inte är helt ovanlig, fast kanske ändå helt ovanlig. Det är det som får mig att sudda, ifall det är något främmande. Och det är det som får mig att sudda, för det kanske är en helt vanlig känsla, som alla förstås känner till.
Jag vill inte vara ovanlig, men inte helt vanlig heller. För det har jag konstaterat att ingen människa är. Man är inte varken eller, man är faktiskt både och. Och vi människor är ju faktiskt ganska lika, fast mycket olika ändå. - Mina tankebanor gör oftast stora snurror, virvlar, orkaner och stormar. Men dom kan även vara väldigt målinriktade och tro sig hitta en väg, innan det snurrar till igen. Och jag tror det är så för alla, men jag tror inte alla vill hitta ord på sina tankebanor, sina tsunamis eller andra naturkatastrofer. Det låter kanske konstigt att jämföra med naturkatastrofer, men när tankebanorna krånglar till det rejält så är det en ganska bra jämförelse. När mina tankebanor inte krånglar till det så kan jag jämföra det med ett stort tivoli, där alla karuseller finns, det går upp och det går ner, det går fort och det går långsamt, men allt är i glada färger, det är mycket skratt och glädje inblandat. Men samtidigt i allt det, så finns det en del skrik.
Mina känslor kommer sällan ensamma, jag finner glädje i sorg och sorg i glädjen. Det hör liksom ihop för mig, hela tiden. Det finns i luften jag andas, i allt jag rör vid, i allt som står mig nära, i allt som är mig på avstånd. Jag behöver aldrig få olyckor som sker i mitt liv, för jag finner olyckor ändå. Jag behöver inte söka glädje, för den hittar mig någonstans. Jag är varken lycklig eller olycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar