- chandelier

I'm gonna swing from the chandelier, from the chandelier
I'm gonna live like tomorrow doesn't exist
Like it doesn't exist
I'm gonna fly like a bird through the night, feel my tears as they dry
I'm gonna swing from the chandelier, from the chandelier

Never say never

There's some things we don't talk about 
Rather do without
And just hold the smile
Falling in and out of love
Same damn problem
Together all the while

You can never say never
Why we don't know when
Time and time again
Younger now than we were before

Don't let me go
Don't let me go
Don't let me go

Picture you're the queen of everything
As far as the eye can see
Under your command
I will be your guardian
When all is crumbling
Steady your hands

You can never say never
Why we don't know when
Time, time and time again
Younger now then we were before

Don't let me go
Don't let me go
Don't let me go

We're pulling apart and coming together again and again
We're growing apart but we pull it together, pull it together, together again

Don't let me go

Det är så jag säger det

Hon låg på gatan
medan rymdskeppen
sände meddelanden
genom atmosfären

Hon skär sig i handleden
i solskenet
för hon säger
att hon redan sett Spanien
och världen förtjänar inte dig

För du är det finaste jag vet
när allt annat här
är falskt och fel
och jag går bara ner mig
för det är så jag säger det
du är det finaste jag vet

Det kan ta slut i morgon
eller hålla på för alltid
ibland är det så

Så säg som det är
för den här gången
krävs det mer
innan jag öppnar armarna
förlorar mig
och känslorna faller fritt
på midnattsgatorna
för vem skulle bry sig
om våra hjärtan blev förstörda?
Men allt det här vänder sig
in i mig

Och du är det finaste jag vet
när allt annat här
är falskt och fel
och jag går bara ner mig
för det är så jag säger det
du är det finaste jag vet

När jag tänkte på dig,
kände du mig?
genom antennerna
och sateliterna

När du låg på gatan
medan rymdskeppen
sände meddelanden
genom atmosfären
och världen förtjänar inte dig

För du är det finaste jag vet
när allt annat är falskt och fel
och jag bara går ner mig
för det är så jag säger det
till dig
- du är det finaste jag vet

Allt roligt börjar
och slutar med
att vi är nere och ute igen
(men vad behöver vi
egentligen?)

Jag vänder mig om,
hon bara ler
allén är inte så dålig ändå
när du går brevid
och det är så jag säger det

- strong

Excuse me for a while
While I’m wide-eyed
And I’m so down caught in the middle
I’ve excused you for a while
While I’m wide-eyed
And I’m so down caught in the middle

And a lion, a lion roars would you not listen?
If a child, a child cries would you not forgive them?

Yeah, I might seem so strong
Yeah, I might speak so long
I've never been so wrong
Yeah, I might seem so strong
Yeah, I might speak so long
I've never been so wrong

Excuse me for a while,
Turn a blind eye
With a stare caught right in the middle
Have you wondered for a while
I have a feeling deep down
You’re caught in the middle

If a lion, a lion roars would you not listen?
If a child, a child cries would you not forgive them?

Yeah, I might seem so strong
Yeah, I might speak so long
I've never been so wrong
Yeah, I might seem so strong
Yeah, I might speak so long
I've never been so wrong

They say I'm too young to love you
They say I'm too dumb to see
They judge me like a picture book
By the colors like they forgot to read
I think we're like fire and water
I think we're like the wind and sea
You're burning up, I'm cooling down
You're up, I'm down
You're blind, I see
But I'm free

- never think

Never think
What's in your heart
What's in our home
So I won't

You'll learn to hate me
But still call me baby
Oh baby
So call me by my name

And save your soul
save your soul
Before you're too far gone
Before nothing can be done

I

'll try to decide when
She'll lie in the end
I ain't got no fight in me
In this whole damn world
Telling you to hold off
She said hold on
I

t's the one thing that I've known

Once I put my coat on
And how I know it's all wrong
She's standing outside holding me
Saying oh please
I'm in love
I'm in love

Girl save your soul
Save your soul
Before you're too far gone
And before nothing can be done

'Cause without me
You got it all
So hold on
Without me you got it all
So hold on
Without me you got it all
Without me you got it all
So hold on
Without me you got it all
So hold on
Without me you got it all
So hold on
Hold on

- let me sign

Standing there by a broken tree
Her hands are all twisted, she was pointing at me
I was damned by the light, coming out of her eyes
She spoke with a voice that disrupted the sky
She said walk on over here to the bitter shade
I will wrap you in my arms and you'll know that you're saved
Let me sign
Let me sign

I was out for a drink in a soho bar
The air was smoked out liked a cheap cigar
She rose out of her seat like a painted ghost
She was the woman that I wanted the most
As she reached for my arm I gave her my hand
I said 'Lay me down easy let me understand'
Let me sign, 
Let sign,
Can't fight the devil so just let me sign. 

As I walked through the door she was still in my head
As I entered the room she was laid there in bed
She reached out for me all twisted in black
I was on my way down, never coming back
Let me sign, let me sign, can't fight the devil so just let me sign.
Let me sign, let me sign, can't fight the devil so just let me sign

- klarhet

Ibland blir ljud så klara plötsligt, man hör fåglarna kvittra på ett sätt som man aldrig noterat förut, man hör en gräsklippare ett kvarter bort, någon skrattar i huset bredvid, en man hostar så det ekar mellan tallarna. Träden knakar, myrorna kryper på backen och i en bäck rinner vattnet.
Det är inte bara ljuden som blir klara, utan man ser alla nyanser i himlen, alla blåa nyanser. Molnen far med fart och beblandar sig med det vackra blåa. Solens strålar kan man även se, man ser precis hur dom far mellan trädens toppar. Och alla färger, alla färger som finns omkring, miljontals, miljarder färger.

Ja ibland blir bara saker och ting klara.

- heartbeat

Never

We wish, we wish
And all we do is wait
And we hope, we hope
But never do we pray 
'Cause we know 
There's not much to say

We grow, we grow
But never do we change
We mold, we fold
We always rearrange a dream
When it is not a success

It's gotta be this one
I know it is, I know it is
It's this one
I know it is, I know it is
It's this one, it's you

It's gotta be this one
I know it is, I know it is
It's this one
I know it is, I know it is
It's this one, it's you

Now and then I think of what you said
And it eats me up
Running through my head
So just beat me up 
So I can feel your pain

I know, I know that you do think of me
Not as a lesson learned
But a fond memory
But I wish I never knew you
Wish I never asked your name

It's gotta be this one
I know it is, I know it is
It's this one
I know it is, I know it is
It's this one, it's you

It's gotta be this one
I know it is, I know it is
It's this one
I know it is, I know it is
It's this one, it's you

And I know, I know it's difficult
I know, I know it's difficult
We've grown, we've grown
So far apart

But these ships, these ships
Don't sail away
They wait, they wait
For another day
And they will float again

Oh, no, we lost the words again
Oh, no, we lost the words again
Oh, no, we lost the words again

- Sudda sudda sudda

Tänk vad mycket jag suddar, jag skriver och skriver, sen suddar jag. Saker blir fel, meningar ser konstiga ut, jag läser igenom och inser att jag kanske tog i. Skrev jag kanske för mycket? Skrev jag för lite? Oftast när jag trillar in på min blogg, så är det för att förklara en känsla. En känsla som inte är helt ovanlig, fast kanske ändå helt ovanlig. Det är det som får mig att sudda, ifall det är något främmande. Och det är det som får mig att sudda, för det kanske är en helt vanlig känsla, som alla förstås känner till.

Jag vill inte vara ovanlig, men inte helt vanlig heller. För det har jag konstaterat att ingen människa är. Man är inte varken eller, man är faktiskt både och. Och vi människor är ju faktiskt ganska lika, fast mycket olika ändå. - Mina tankebanor gör oftast stora snurror, virvlar, orkaner och stormar. Men dom kan även vara väldigt målinriktade och tro sig hitta en väg, innan det snurrar till igen. Och jag tror det är så för alla, men jag tror inte alla vill hitta ord på sina tankebanor, sina tsunamis eller andra naturkatastrofer. Det låter kanske konstigt att jämföra med naturkatastrofer, men när tankebanorna krånglar till det rejält så är det en ganska bra jämförelse. När mina tankebanor inte krånglar till det så kan jag jämföra det med ett stort tivoli, där alla karuseller finns, det går upp och det går ner, det går fort och det går långsamt, men allt är i glada färger, det är mycket skratt och glädje inblandat. Men samtidigt i allt det, så finns det en del skrik.

Mina känslor kommer sällan ensamma, jag finner glädje i sorg och sorg i glädjen. Det hör liksom ihop för mig, hela tiden. Det finns i luften jag andas, i allt jag rör vid, i allt som står mig nära, i allt som är mig på avstånd. Jag behöver aldrig få olyckor som sker i mitt liv, för jag finner olyckor ändå. Jag behöver inte söka glädje, för den hittar mig någonstans. Jag är varken lycklig eller olycklig.

- Alone

        From childhood's hour I have not been
        As others were; I have not seen
        As others saw; I could not bring
        My passions from a common spring.
        From the same source I have not taken
        My sorrow; I could not awaken
        My heart to joy at the same tone;
        And all I loved, I loved alone.
        Then- in my childhood, in the dawn
        Of a most stormy life- was drawn
        From every depth of good and ill
        The mystery which binds me still:
        From the torrent, or the fountain,
        From the red cliff of the mountain,
        From the sun that round me rolled
        In its autumn tint of gold,
        From the lightning in the sky
        As it passed me flying by,
        From the thunder and the storm,
        And the cloud that took the form
        (When the rest of Heaven was blue)
        Of a demon in my view

- help me

Oh, lord, help me walk
Another mile, just one more mile;
I'm tired of walkin' all alone.

And lord, help me to smile
Another smile, just one more smile;
Don't think I can do things on my own.

I never thought I needed help before;
Thought that I could get by - by myself.
But now I know I just can't take it any more.
And with a humble heart, on bended knee,
I'm beggin' You please for help

Oh come down from Your golden throne to me, to lowly me;
I need to feel the touch of Your tender hand.
Release the chains of darkness
Let me see, Lord let me see;
Just where I fit into your master plan.

I never thought I needed help before;
Thought that I could get by - by myself.
Now I know I just can't take it any more.
And with a humble heart, on bended knee,
I'm beggin' You please for help
With a humble heart, on bended knee,
I'm beggin' You please for help

breakeven

Hemma efter en helg i stugan. Varit så välbehövligt att få komma bort, samla kraft och energi. Mycket som händer här i dagarna, men livet är ju sällan fridfullt.När ena grejen landat, så flyger den andra upp. Känns tungt att en jobbvecka väntar och att ledigheten är slut. Men lite klokare har jag nog blivit under denna helg, några knutor i huvudet har trasslats upp. Jag behöver mig själv, och jag behöver mig stark just nu. Och det räcker nog så, för jag orkar nog bara vara stark för mig.

Har börjat testa mig fram med yoga, och det känns bra. 

Men bästa medicinen just nu för mig är nog musiken.

Det gör ont, det är tungt, och det är absolut inte lätt.

Didn't I?

Didn't I warn you not to? 
Didn't I warn you good? 
Maybe we couldn't help it 
Maybe we never should 

Didn't I say it slowly? 
Didn't I make it clear? 
Is it unfair to ask you? 
Why it is you're still here? 

You cut your teeth on the lack of answers, singing 
Come back home and it don't feel the same 
Well I've bled words onto a page for you 
And you never knew my name 

Didn't I make it harder? 
Didn't I leave you that? 
Was it too much to ask you? 
Why it is you still care? 

You cut your teeth on the lack of answers, singing 
Come back home and it don't feel the same 
Well I've bled words onto a page for you 
And you never knew my name 

Come back, baby at times I'll cut you up and never let go 
Sweet love, play your song 
Call your mother, say take me home 
Like your smile, don't say not 
Another man down if you let them know 

You cut your teeth on the lack of answers, singing 
Come back home and it don't feel the same 
Well I've bled words onto a page for you 
And you never knew my name

- Say something

Det är inte lätt, när hjärnan spelar på en annan melodi än vad man tänkt sig. För som jag skrivit förut så finns det så mycket en människa kan kontrollera, men inte sina känslor. Känslor för en människa eller känslor för livet. Saker tenderar ofta att bli så mycket större för mig, jag vill tro så, för hur hanterar andra människor saker när dom varken pratar om det eller skriver om det? Jag vill skriva, så mycket vill jag skriva, men jag kan inte få fram allt. Och jag vill prata, jag vill prata så mycket. Men hälften av allt som pågår i hjärnan förstår jag ju inte ens själv. Så jag skriver det jag förstår, och det är att jag känner mig komplicerad.

- Snusmumrikens vårvisa

Jag vandrar genom skogen en mycket tidig vår,

den vår som jag har väntat på och saknat.

Med himlen full av vingar och jorden full av spår,

av alla kryp som äntligen har vaknat.

Jag går som jag behagar i min gamla gröna hatt.

Jag spelar alla dagar, jag spelar varje natt

och äga vill jag inte, för man måste vara fri,

när man söker nya sånger, en egen melodi.

Jag ville ge en visa åt vårens klara bäck

och tyst musik för månens bleka skära,

små sånger på mitt munspel för varje fågelsträck

och en visa till ensamhetens ära.

Men timmarna försvinna och skymningen blir lång,

och jag kan inte finna en enda liten sång,

som handlar om förväntan och om vårmelankoli,

och om en som går allena och är fullständigt fri.

Idag kliver jag på jobbhelg, tiden går så otroligt fort, känns som om jag nyss jobbade helg. Jag har haft en fast anställning sedan november, och det känns så nyss. Sju hela månader. Och nyss handlade jag julklappar, det var snö ute och jag kände mig ledsen över att inte äga någon skoter. Men nu är det förbi, det är vår, till och med sommar snart. När vinden tar en paus, och molnen står på avstånd från solen, så är det riktigt hett ute. Det verkligen bränner, solens vår strålar. 

Och hemmet är i fullständigt kaos, för här ska badrummet renoveras. Så i hela två veckor är jag utan tillgång till att ta en dusch när som helst. Och jag har så många olika duschar, när jag är kall, när jag är upprörd, när jag har ont, när jag måste tänka och nu helt plötsligt måste jag åka till Andra duschar. Men mamma har ett badkar, så nu får jag äntligen bada bäst jag vill!

Ja må denna tid också gå fort. För när badrummet renoveras betyder det även att kattlådan flyttat ut till vardagsrummet(!!!!!) och deras bajstider krockar oftast när jag ska äta min frukost vid tv:n, vilket är väldigt störande. Om dom bara visste hur det luktade!! Fast det kanske dom gör? Och bara jävlas med mig? Hmmm....

Nä nu ska jag lyssna på musik och bara vara tills klockan tickar till ett ungefär.

- down by the river

- I know, the past will catch you up as you run faster

- Långsamt

Nattsuddar, inte så konstigt med tanke att jag gick av min tredje natt denna morgon. Min tanke var att kliva upp tidigt = lägga mig tidigt. Sov till fem, inte så rutinerat. Så här är jag, klarvaken. Musiktrippar, tänker och funderar, som jag gör alla sekunder om dygnen, men i ensamhet och mörker blir allt så mycket mer påtagligt.

I ensamhet och mörker, kombinerat med en skön lista musik så blir allt så mycket mer närmre en. 

Tankar man ofta tänker vill man plötsligt ha ett svar på, man vill lösa ur alla knutor i huvudet. 

Det känns mer, alltihop och hela jag. Jag försöker lära mig själv att ha mitt jag som ett bra sällskap, för det är ju trots allt mig själv jag kommer hänga med hela livet. Så jag försöker bli någorlunda vän med mig, försöker tänka att det inte alltid måste bli så ledsamt. Försöker tänka att det inte ska vara så jävla komplicerat.

Jag är precis som jag alltid varit, min värld känns svart och den känns vit. Jag är svart, och jag är vitt. Mitt hår är varken svart eller rött längre, eller orange, eller någon annan misslyckad färg. Jag gömmer mig inte bakom tröjärmen eller en ful stor mössa. Tjocka huvtröjor eller trasiga byxor. För den delen gömmer jag inte ens bakom en dörr heller. Jag är definitivt inte lika ensam längre. Och det som en gång var en trasig arm har bara ärrbildningar kvar. Men jag är fortfarande jag. Mitt skratt hörs mer än förut, jag ler och jag är social. Jag tänker inte längre en framtid utan mig i familjebilden, jag ser mig istället själv ha en egen familj. Levande.

Men jag är ändå som förut, mitt huvud är fortfarande lika komplicerat, jag är fortfarande komplicerad.
Fast jag lär mig att leva med det, det är inte lika outhärdligt som det var en gång i tiden.
Även fast det känns näst intill panik framkallande att känna mig likadan i insidan då som nu, så vet jag att det är övergående. Jag vet att jag överlever.
 I helgen funderar jag på att styra bilen mot stugan, fly iväg om bara för en natt.

- Långsamt

''Jag är här nu
Det är så här jag är
Just idag
Kan inte oron ta mig
Jag är lugnare
Idag är jag framme
Ingen som jagar
Min sköra tanke

Nu är jag här för sista gången
Runt mig sjunker gamla minnen ner
Som tavlor från min barndoms väggar

Nu är det bara längtan
Till det gamla kvar
Och frågorna vi tvingats lämna
Jag minns hur vi skrek på varann
Hur vi svek och rev i vad vi nådde
Jag var arg
Ni förlät''

- Stolen dance

- About her

Well no one told me about her

the way she lied
well no one told me about her
how many people cried

But it's too late to say you're sorry
how would i know
why should i care
please don't bother trying to find her
she's not there

My man's got a heart like a rock cast in the sea

- På ruta ett

För att skriva detta inlägg behövdes ett glas cola och en snus. Mitt stöd att skriva några rader om vad som sker i mitt liv just nu. Kanske låter töntigt, men snus och cola har alltid haft en lugnande effekt på mig, det där lilla extra som jag belönar mig med. Och en belöning kan behövas när jag sitter här i soffan och ska liksom skriva av mig.

Jag var till vårdcentralen igår, för att i några veckor har jag haft problem med sömnen. Eller, jag har inte haft problem med sömnen, vad jag har trott iallafall. Jag har haft en ständig trötthet som legat över mig. För att korta av det hela så vaknade jag måndag morgon, men en otrolig stelhet i kroppen (ingenting ovanligt), stretchade och tänjde på kroppen och begav mig sedan till jobbet. Att jag hade värk i hela kroppen är inte  heller något ovanligt, det hör till, oftast blir det mildare mot eftermiddagen. Problemet var att jag liksom vaknade aldrig, jag befann mig i en dröm kändes det som. Äh, det går snart över, tänkte jag.

Det gick inte över. Det gick inte över på tisdagen heller. Och jag ansträngde mig till tusen för att verka pigg, vaken, alert, men samtidigt skrek det i mig att jag skulle Vakna. Det var jobbigt att befinna sig på jobbet och känna en sådan desperation i kroppen, det var jobbigt att anstränga sig så hårt för att visa att man är koncentrerad, när man själv känner sig som om man står bredvid sig själv och bara ser på.

Onsdagen for jag till jobbet, kände mig helt lost när jag satt i bilen, att jag ens klarade av att köra Till jobbet förstår jag inte hur. Efter knappt en timme gav min kropp upp, det ledde till en panik ångest attack och jag for hem. Det var detta som ledde till ett samtal till vårdcentralen, som jag för övrigt hatar att gå till, hatar miljön, hatar att vänta, hatar att söka efter hjälp.

Tick, tock, tick, tock. Det gick över tid, detta besöket, jag gick dit för att förklara denna dimman som lagt sig för ögonen och gjort mitt huvud tungt som bly. Vi halkade in på min ständiga värk i kroppen, vi konstaterade att ställen som brukar vara inflammerade hade blivit fler. Vi kom fram till att jag ytterst sällan under nätterna hamnar i djupsömn, pågrund av min värk. Det förklarar min ständiga trötthet, det förklarar varför min kropp plötsligt sa ifrån. Vi kom fram till att värken och inflammationerna gör mig trött. Det som går att göra, är att träna och äta anti-inflammatoriska läkemedel (som för övrigt inte hjälper).

Det går i skov, ibland har jag knappt ont alls, ibland har jag så jävla ont och jag fick veta att jag ska lära mig att leva med det. Det känns bittert att vara 21 år gammal och ska leva med kroniska inflammationer. För att se på det ljusa sidan har jag väldigt många år på mig att lära mig leva med det.

Värken kan jag ta, för det har jag nu levt med så pass länge. Men att det ska gå ut över det psykiska, för kropp och själ hör ihop, när ena värker, värker den andra. Så nu framför mig väntar även KBT samtal. Jag vet inte vad jag trott, att det kanske skulle finnas en mirakel spruta som fick mig att känna mig som 21? Så detta är ännu en resa i mitt liv som heter kämpa.

- när jag inte ska köpa leopard mönstrat går jag över till zebra

Känn dig ensam - du är omringad, känn dig vilsen - du är borttappad

Hej rädslan, du verkar inte komma ensam, du håller något hårt i din hand. Du tar med dig gamla minnen, foton och texter. Jag tittar på dina fina bilder, jag läser dina gamla skrynkliga texter. Men du bär mer dig så mycket mer, du har en enorm styrka bakom dig. För vet du vad? Snart försvinner du, snart tänds den där lampan i det mörka rummet, och du kan snart andas normalt igen. Det där läskiga monstret ska du inte vara rädd för längre, du ska snart lära dig att sova utan tänd lampa. Ibland så lyckas du ju, det kan vara bläck svart en hel natt, men det är förstås när du känner att ni är vänner, ja alltså du och monstret.

Jag vet att denna natt kan vara en sådan med tänd lampa. För jag vet att du är fruktansvärt rädd, rädslan. Och jag vet varför du är rädd, rädslan. Men jag kommer inte falla, jag är stark. Som jag sa, du har styrkan där bakom dig. Du kommer aldrig ensam, du kommer med skrynkliga papper och foton, och jag vet. Jag vet så väl. För jag kommer ihåg när du och jag hängde ihop, du behöver inte visa upp allt det där. Vi var ju liksom bästa vänner.

Du kan göra mig så ledsen när du dyker upp, speciellt när jag inte är beredd. Du kan göra mig arg, du kan få min galen, du kan få mig att slå i saker, skrika, skaka, och du kan få mig fullständigt slut. Det gör ont att titta tillbaka på en del saker du vill visa upp, det gör ont att tänka på alla våra minnen tillsammans, fattar du inte det? Jag vet att jag glömmer dig ibland, men jag vet även att du alltid är med mig.

Jag kan bli rädd för dig rädslan,

för ibland vet jag inte om du vill att jag ska falla igen, 

eller om du faktiskt är rädd för att jag ska falla. 

Renoverat sovrummet!

Före bild, trädet
Efter bild, grått

Ny säng, täcken, kuddar, och massa annat som ska upp, så nöjd!!

- younger

- städat och rensat!