- ordning i kaoset

Ja nu är vi här, jag och katterna. Har mycket kvar i Andrés lägenhet, små saker som är utspridda överallt. Det känns konstigt att ta allt, så jag har lämnat lite. Det här ska bli mitt nya hem, men det är inte en helt naturlig känsla ännu. Jag sitter just nu i min hall, för det är här jag kan stoppa in sladden, har inget trådlöst ännu. Jag blev lycklig idag av att få upp tv:n, jag blev lycklig när mamma rotat i sina skrymslen och funnit en antenn sladd och internet sladd, det heter säkert något annat, men det är inte så viktigt. Det har gått ett dygn utan att få se på tv, och jag blev lycklig, vet inte om det är sorgligt?? Haha...

Jag behöver det här, jag måste behöva det här. När min magkänsla varit så stark, så får jag inte helt plötsligt bli svag. Nu är jag vuxen, jag behöver inte alltid ha någon, även fast det är precis vad jag vill. Man kan känna sig ensam ibland fast man är två, men ensam med ensamheten själv är faktiskt lite värre. När jag känner att jag blir svag, så intalar jag mig att det här är en resa jag även måste ta. Den här resan har inte börjat från och med igår, den här resan började mentalt i Maj när jag tog upp det första gången.

- Musik

Just nu, när världen utanför mig är kaos, när verkligheten är stökig, så är musik På högsta volym, i hörlurar det ända som lugnar mig. Just nu är det så stökigt, allt är huller om buller. Jag önskar jag kunde mena det bokstavligen, typ som ett flyttkaos eller krypande dammråttor. Men nej. I min verklighet är det stökigt. Människor kommer in som virvelvindar och bryr sig inte alls om skadorna som lämnas. Jag tror det är just det som skiljer mig från många andra, jag är ingen jävla virvel vind som förstör en massa hela tiden, jag kanske är ett litet kaos, men jag förstör inte andra. Och skulle jag råkas göra det, så skulle jag städa efter mig, eller laga det som skulle kunna behövas laga.

Det känns stökigt, jag känner mig trasig. Jag är less på det. Jag är less på att vara trasig ensam. Jag är less på att försöka laga mig själv, bara för att någon ska kunna få mig att rasa gång på gång. Och jag bryr mig inte, sedan bryr jag mig så mycket så att jag slutar bry mig, och det går runt runt runt. Det gör ont att ha ont ensam, det gör ont att vara trasig ensam.

- not about angels

How unfair, it's just our love
Found something real that's out of touch
But if you'd searched the whole wide world
Would you dare to let it go?

- Instagrammat

London var grymt kul, blev totalt förälskad i den staden. Varit hemma i över en vecka, packade upp väskan idag. Snacka om att sista dagarna av semestern bara rinner ur handen, första två gick långsamt, men är nu på min sista och det går så fort! Kändes som om det var nyss jag satt här och skrev, men det var innan London, och London har jag liksom gjort nu, för över en vecka sen. Snart är man tillbaka i rutin igen, jobb, hem, jobb, hem. Snart ett nytt hem. Om det nu kommer kännas som ett hem, det vet jag ju faktiskt inte. 

- If I go

Tell me what you know about dreams, dreams

Tänkte att det kanske var dags att ge en uppdatering. Semester, lite mer än två veckor kvar. känts som om jag haft i flera veckor redan men inte ens haft häften. Ja trots semester så är jag ändå en berg och dal bana. Som många vet kommer jag och André att separera, vi kommer fortfarande vara Vi men på olika håll bara. Det kan lätt komma fram fel när en ena berättar för en andra, så vill göra en sak klar, det var mitt val att få testa leva själv, och även fast jag Valt detta och tog upp det från första början så betyder det inte att det är enkelt. Det är inte alls enkelt, det är faktiskt jobbigt. Och ja, det är jobbigt när andra vill prata om det, Det är jobbigt för båda, men vi respekterar varandra och jag känner att jag behöver det här. Men vi håller ihop, det är vi.
En annan sak som sker just nu är att jag är mitt uppe i en packning. London imorgon, så packar in och ut saker, tar bort och stoppar in. Jag hatar att packa. Det är lite som när jag går och handlar, när det finns för mycket valmöjligheter så tar det lång tid. Ungefär som när jag står och ska plocka frukt eller grönsaker, det kan ta en evighet när jag är ensam. Samma gäller denna packning. Jag har kommit fram till att jag har för mycket, alldeles för mycket, av allt.

Ja sen så fyllde jag 22 år i måndags. Det är väl nu jag ska reflektera över att bli Ännu ett år  äldre, men nej, det finns inte så mycket att reflektera. Jag växer för varje år som går, ibland rasar jag, och så är det helt enkelt. Jag hade kunnat vara på ett helt annat plan rent psykiskt nu och bli så där djup och melankolisk, men jag är ganska bra just nu. Inte för att det är dåligt det andra, men det bara finns inte just nu hos mig.

Också för att avsluta så måste jag bara skriva att jag har så underbara människor i mitt liv. Mina vänner är inte många, men när man finner sig själv i olika kriser i livet så har jag stöttning till hundra procent av det finaste som finns i mitt liv, mina närmsta, åh, ni är helt otroliga. 

- chandelier

I'm gonna swing from the chandelier, from the chandelier
I'm gonna live like tomorrow doesn't exist
Like it doesn't exist
I'm gonna fly like a bird through the night, feel my tears as they dry
I'm gonna swing from the chandelier, from the chandelier

Never say never

There's some things we don't talk about 
Rather do without
And just hold the smile
Falling in and out of love
Same damn problem
Together all the while

You can never say never
Why we don't know when
Time and time again
Younger now than we were before

Don't let me go
Don't let me go
Don't let me go

Picture you're the queen of everything
As far as the eye can see
Under your command
I will be your guardian
When all is crumbling
Steady your hands

You can never say never
Why we don't know when
Time, time and time again
Younger now then we were before

Don't let me go
Don't let me go
Don't let me go

We're pulling apart and coming together again and again
We're growing apart but we pull it together, pull it together, together again

Don't let me go

Det är så jag säger det

Hon låg på gatan
medan rymdskeppen
sände meddelanden
genom atmosfären

Hon skär sig i handleden
i solskenet
för hon säger
att hon redan sett Spanien
och världen förtjänar inte dig

För du är det finaste jag vet
när allt annat här
är falskt och fel
och jag går bara ner mig
för det är så jag säger det
du är det finaste jag vet

Det kan ta slut i morgon
eller hålla på för alltid
ibland är det så

Så säg som det är
för den här gången
krävs det mer
innan jag öppnar armarna
förlorar mig
och känslorna faller fritt
på midnattsgatorna
för vem skulle bry sig
om våra hjärtan blev förstörda?
Men allt det här vänder sig
in i mig

Och du är det finaste jag vet
när allt annat här
är falskt och fel
och jag går bara ner mig
för det är så jag säger det
du är det finaste jag vet

När jag tänkte på dig,
kände du mig?
genom antennerna
och sateliterna

När du låg på gatan
medan rymdskeppen
sände meddelanden
genom atmosfären
och världen förtjänar inte dig

För du är det finaste jag vet
när allt annat är falskt och fel
och jag bara går ner mig
för det är så jag säger det
till dig
- du är det finaste jag vet

Allt roligt börjar
och slutar med
att vi är nere och ute igen
(men vad behöver vi
egentligen?)

Jag vänder mig om,
hon bara ler
allén är inte så dålig ändå
när du går brevid
och det är så jag säger det

- strong

Excuse me for a while
While I’m wide-eyed
And I’m so down caught in the middle
I’ve excused you for a while
While I’m wide-eyed
And I’m so down caught in the middle

And a lion, a lion roars would you not listen?
If a child, a child cries would you not forgive them?

Yeah, I might seem so strong
Yeah, I might speak so long
I've never been so wrong
Yeah, I might seem so strong
Yeah, I might speak so long
I've never been so wrong

Excuse me for a while,
Turn a blind eye
With a stare caught right in the middle
Have you wondered for a while
I have a feeling deep down
You’re caught in the middle

If a lion, a lion roars would you not listen?
If a child, a child cries would you not forgive them?

Yeah, I might seem so strong
Yeah, I might speak so long
I've never been so wrong
Yeah, I might seem so strong
Yeah, I might speak so long
I've never been so wrong

They say I'm too young to love you
They say I'm too dumb to see
They judge me like a picture book
By the colors like they forgot to read
I think we're like fire and water
I think we're like the wind and sea
You're burning up, I'm cooling down
You're up, I'm down
You're blind, I see
But I'm free

- never think

Never think
What's in your heart
What's in our home
So I won't

You'll learn to hate me
But still call me baby
Oh baby
So call me by my name

And save your soul
save your soul
Before you're too far gone
Before nothing can be done

I

'll try to decide when
She'll lie in the end
I ain't got no fight in me
In this whole damn world
Telling you to hold off
She said hold on
I

t's the one thing that I've known

Once I put my coat on
And how I know it's all wrong
She's standing outside holding me
Saying oh please
I'm in love
I'm in love

Girl save your soul
Save your soul
Before you're too far gone
And before nothing can be done

'Cause without me
You got it all
So hold on
Without me you got it all
So hold on
Without me you got it all
Without me you got it all
So hold on
Without me you got it all
So hold on
Without me you got it all
So hold on
Hold on

- let me sign

Standing there by a broken tree
Her hands are all twisted, she was pointing at me
I was damned by the light, coming out of her eyes
She spoke with a voice that disrupted the sky
She said walk on over here to the bitter shade
I will wrap you in my arms and you'll know that you're saved
Let me sign
Let me sign

I was out for a drink in a soho bar
The air was smoked out liked a cheap cigar
She rose out of her seat like a painted ghost
She was the woman that I wanted the most
As she reached for my arm I gave her my hand
I said 'Lay me down easy let me understand'
Let me sign, 
Let sign,
Can't fight the devil so just let me sign. 

As I walked through the door she was still in my head
As I entered the room she was laid there in bed
She reached out for me all twisted in black
I was on my way down, never coming back
Let me sign, let me sign, can't fight the devil so just let me sign.
Let me sign, let me sign, can't fight the devil so just let me sign

- klarhet

Ibland blir ljud så klara plötsligt, man hör fåglarna kvittra på ett sätt som man aldrig noterat förut, man hör en gräsklippare ett kvarter bort, någon skrattar i huset bredvid, en man hostar så det ekar mellan tallarna. Träden knakar, myrorna kryper på backen och i en bäck rinner vattnet.
Det är inte bara ljuden som blir klara, utan man ser alla nyanser i himlen, alla blåa nyanser. Molnen far med fart och beblandar sig med det vackra blåa. Solens strålar kan man även se, man ser precis hur dom far mellan trädens toppar. Och alla färger, alla färger som finns omkring, miljontals, miljarder färger.

Ja ibland blir bara saker och ting klara.

- heartbeat

Never

We wish, we wish
And all we do is wait
And we hope, we hope
But never do we pray 
'Cause we know 
There's not much to say

We grow, we grow
But never do we change
We mold, we fold
We always rearrange a dream
When it is not a success

It's gotta be this one
I know it is, I know it is
It's this one
I know it is, I know it is
It's this one, it's you

It's gotta be this one
I know it is, I know it is
It's this one
I know it is, I know it is
It's this one, it's you

Now and then I think of what you said
And it eats me up
Running through my head
So just beat me up 
So I can feel your pain

I know, I know that you do think of me
Not as a lesson learned
But a fond memory
But I wish I never knew you
Wish I never asked your name

It's gotta be this one
I know it is, I know it is
It's this one
I know it is, I know it is
It's this one, it's you

It's gotta be this one
I know it is, I know it is
It's this one
I know it is, I know it is
It's this one, it's you

And I know, I know it's difficult
I know, I know it's difficult
We've grown, we've grown
So far apart

But these ships, these ships
Don't sail away
They wait, they wait
For another day
And they will float again

Oh, no, we lost the words again
Oh, no, we lost the words again
Oh, no, we lost the words again

- Sudda sudda sudda

Tänk vad mycket jag suddar, jag skriver och skriver, sen suddar jag. Saker blir fel, meningar ser konstiga ut, jag läser igenom och inser att jag kanske tog i. Skrev jag kanske för mycket? Skrev jag för lite? Oftast när jag trillar in på min blogg, så är det för att förklara en känsla. En känsla som inte är helt ovanlig, fast kanske ändå helt ovanlig. Det är det som får mig att sudda, ifall det är något främmande. Och det är det som får mig att sudda, för det kanske är en helt vanlig känsla, som alla förstås känner till.

Jag vill inte vara ovanlig, men inte helt vanlig heller. För det har jag konstaterat att ingen människa är. Man är inte varken eller, man är faktiskt både och. Och vi människor är ju faktiskt ganska lika, fast mycket olika ändå. - Mina tankebanor gör oftast stora snurror, virvlar, orkaner och stormar. Men dom kan även vara väldigt målinriktade och tro sig hitta en väg, innan det snurrar till igen. Och jag tror det är så för alla, men jag tror inte alla vill hitta ord på sina tankebanor, sina tsunamis eller andra naturkatastrofer. Det låter kanske konstigt att jämföra med naturkatastrofer, men när tankebanorna krånglar till det rejält så är det en ganska bra jämförelse. När mina tankebanor inte krånglar till det så kan jag jämföra det med ett stort tivoli, där alla karuseller finns, det går upp och det går ner, det går fort och det går långsamt, men allt är i glada färger, det är mycket skratt och glädje inblandat. Men samtidigt i allt det, så finns det en del skrik.

Mina känslor kommer sällan ensamma, jag finner glädje i sorg och sorg i glädjen. Det hör liksom ihop för mig, hela tiden. Det finns i luften jag andas, i allt jag rör vid, i allt som står mig nära, i allt som är mig på avstånd. Jag behöver aldrig få olyckor som sker i mitt liv, för jag finner olyckor ändå. Jag behöver inte söka glädje, för den hittar mig någonstans. Jag är varken lycklig eller olycklig.

- Alone

        From childhood's hour I have not been
        As others were; I have not seen
        As others saw; I could not bring
        My passions from a common spring.
        From the same source I have not taken
        My sorrow; I could not awaken
        My heart to joy at the same tone;
        And all I loved, I loved alone.
        Then- in my childhood, in the dawn
        Of a most stormy life- was drawn
        From every depth of good and ill
        The mystery which binds me still:
        From the torrent, or the fountain,
        From the red cliff of the mountain,
        From the sun that round me rolled
        In its autumn tint of gold,
        From the lightning in the sky
        As it passed me flying by,
        From the thunder and the storm,
        And the cloud that took the form
        (When the rest of Heaven was blue)
        Of a demon in my view

- help me

Oh, lord, help me walk
Another mile, just one more mile;
I'm tired of walkin' all alone.

And lord, help me to smile
Another smile, just one more smile;
Don't think I can do things on my own.

I never thought I needed help before;
Thought that I could get by - by myself.
But now I know I just can't take it any more.
And with a humble heart, on bended knee,
I'm beggin' You please for help

Oh come down from Your golden throne to me, to lowly me;
I need to feel the touch of Your tender hand.
Release the chains of darkness
Let me see, Lord let me see;
Just where I fit into your master plan.

I never thought I needed help before;
Thought that I could get by - by myself.
Now I know I just can't take it any more.
And with a humble heart, on bended knee,
I'm beggin' You please for help
With a humble heart, on bended knee,
I'm beggin' You please for help

breakeven

Hemma efter en helg i stugan. Varit så välbehövligt att få komma bort, samla kraft och energi. Mycket som händer här i dagarna, men livet är ju sällan fridfullt.När ena grejen landat, så flyger den andra upp. Känns tungt att en jobbvecka väntar och att ledigheten är slut. Men lite klokare har jag nog blivit under denna helg, några knutor i huvudet har trasslats upp. Jag behöver mig själv, och jag behöver mig stark just nu. Och det räcker nog så, för jag orkar nog bara vara stark för mig.

Har börjat testa mig fram med yoga, och det känns bra. 

Men bästa medicinen just nu för mig är nog musiken.

Det gör ont, det är tungt, och det är absolut inte lätt.

Didn't I?

Didn't I warn you not to? 
Didn't I warn you good? 
Maybe we couldn't help it 
Maybe we never should 

Didn't I say it slowly? 
Didn't I make it clear? 
Is it unfair to ask you? 
Why it is you're still here? 

You cut your teeth on the lack of answers, singing 
Come back home and it don't feel the same 
Well I've bled words onto a page for you 
And you never knew my name 

Didn't I make it harder? 
Didn't I leave you that? 
Was it too much to ask you? 
Why it is you still care? 

You cut your teeth on the lack of answers, singing 
Come back home and it don't feel the same 
Well I've bled words onto a page for you 
And you never knew my name 

Come back, baby at times I'll cut you up and never let go 
Sweet love, play your song 
Call your mother, say take me home 
Like your smile, don't say not 
Another man down if you let them know 

You cut your teeth on the lack of answers, singing 
Come back home and it don't feel the same 
Well I've bled words onto a page for you 
And you never knew my name

- Say something

Det är inte lätt, när hjärnan spelar på en annan melodi än vad man tänkt sig. För som jag skrivit förut så finns det så mycket en människa kan kontrollera, men inte sina känslor. Känslor för en människa eller känslor för livet. Saker tenderar ofta att bli så mycket större för mig, jag vill tro så, för hur hanterar andra människor saker när dom varken pratar om det eller skriver om det? Jag vill skriva, så mycket vill jag skriva, men jag kan inte få fram allt. Och jag vill prata, jag vill prata så mycket. Men hälften av allt som pågår i hjärnan förstår jag ju inte ens själv. Så jag skriver det jag förstår, och det är att jag känner mig komplicerad.

- Snusmumrikens vårvisa

Jag vandrar genom skogen en mycket tidig vår,

den vår som jag har väntat på och saknat.

Med himlen full av vingar och jorden full av spår,

av alla kryp som äntligen har vaknat.

Jag går som jag behagar i min gamla gröna hatt.

Jag spelar alla dagar, jag spelar varje natt

och äga vill jag inte, för man måste vara fri,

när man söker nya sånger, en egen melodi.

Jag ville ge en visa åt vårens klara bäck

och tyst musik för månens bleka skära,

små sånger på mitt munspel för varje fågelsträck

och en visa till ensamhetens ära.

Men timmarna försvinna och skymningen blir lång,

och jag kan inte finna en enda liten sång,

som handlar om förväntan och om vårmelankoli,

och om en som går allena och är fullständigt fri.

Idag kliver jag på jobbhelg, tiden går så otroligt fort, känns som om jag nyss jobbade helg. Jag har haft en fast anställning sedan november, och det känns så nyss. Sju hela månader. Och nyss handlade jag julklappar, det var snö ute och jag kände mig ledsen över att inte äga någon skoter. Men nu är det förbi, det är vår, till och med sommar snart. När vinden tar en paus, och molnen står på avstånd från solen, så är det riktigt hett ute. Det verkligen bränner, solens vår strålar. 

Och hemmet är i fullständigt kaos, för här ska badrummet renoveras. Så i hela två veckor är jag utan tillgång till att ta en dusch när som helst. Och jag har så många olika duschar, när jag är kall, när jag är upprörd, när jag har ont, när jag måste tänka och nu helt plötsligt måste jag åka till Andra duschar. Men mamma har ett badkar, så nu får jag äntligen bada bäst jag vill!

Ja må denna tid också gå fort. För när badrummet renoveras betyder det även att kattlådan flyttat ut till vardagsrummet(!!!!!) och deras bajstider krockar oftast när jag ska äta min frukost vid tv:n, vilket är väldigt störande. Om dom bara visste hur det luktade!! Fast det kanske dom gör? Och bara jävlas med mig? Hmmm....

Nä nu ska jag lyssna på musik och bara vara tills klockan tickar till ett ungefär.

- down by the river

- I know, the past will catch you up as you run faster

- Långsamt

Nattsuddar, inte så konstigt med tanke att jag gick av min tredje natt denna morgon. Min tanke var att kliva upp tidigt = lägga mig tidigt. Sov till fem, inte så rutinerat. Så här är jag, klarvaken. Musiktrippar, tänker och funderar, som jag gör alla sekunder om dygnen, men i ensamhet och mörker blir allt så mycket mer påtagligt.

I ensamhet och mörker, kombinerat med en skön lista musik så blir allt så mycket mer närmre en. 

Tankar man ofta tänker vill man plötsligt ha ett svar på, man vill lösa ur alla knutor i huvudet. 

Det känns mer, alltihop och hela jag. Jag försöker lära mig själv att ha mitt jag som ett bra sällskap, för det är ju trots allt mig själv jag kommer hänga med hela livet. Så jag försöker bli någorlunda vän med mig, försöker tänka att det inte alltid måste bli så ledsamt. Försöker tänka att det inte ska vara så jävla komplicerat.

Jag är precis som jag alltid varit, min värld känns svart och den känns vit. Jag är svart, och jag är vitt. Mitt hår är varken svart eller rött längre, eller orange, eller någon annan misslyckad färg. Jag gömmer mig inte bakom tröjärmen eller en ful stor mössa. Tjocka huvtröjor eller trasiga byxor. För den delen gömmer jag inte ens bakom en dörr heller. Jag är definitivt inte lika ensam längre. Och det som en gång var en trasig arm har bara ärrbildningar kvar. Men jag är fortfarande jag. Mitt skratt hörs mer än förut, jag ler och jag är social. Jag tänker inte längre en framtid utan mig i familjebilden, jag ser mig istället själv ha en egen familj. Levande.

Men jag är ändå som förut, mitt huvud är fortfarande lika komplicerat, jag är fortfarande komplicerad.
Fast jag lär mig att leva med det, det är inte lika outhärdligt som det var en gång i tiden.
Även fast det känns näst intill panik framkallande att känna mig likadan i insidan då som nu, så vet jag att det är övergående. Jag vet att jag överlever.
 I helgen funderar jag på att styra bilen mot stugan, fly iväg om bara för en natt.

- Långsamt

''Jag är här nu
Det är så här jag är
Just idag
Kan inte oron ta mig
Jag är lugnare
Idag är jag framme
Ingen som jagar
Min sköra tanke

Nu är jag här för sista gången
Runt mig sjunker gamla minnen ner
Som tavlor från min barndoms väggar

Nu är det bara längtan
Till det gamla kvar
Och frågorna vi tvingats lämna
Jag minns hur vi skrek på varann
Hur vi svek och rev i vad vi nådde
Jag var arg
Ni förlät''

- Stolen dance

- About her

Well no one told me about her

the way she lied
well no one told me about her
how many people cried

But it's too late to say you're sorry
how would i know
why should i care
please don't bother trying to find her
she's not there

My man's got a heart like a rock cast in the sea