-

jag grät inatt, jag grät när jag vaknade.
jag har gråtit hela dagen, och nu när hon är död, känns det som att det är slut på tårar. Vi for till vetrinären och hon var riktigt dålig. Han kom med ett alternativ, att vi skulle röntga och ta blodprov. Medans dom rötgade henne, växte det ett sorts hopp i mig. Att hon skulle klara sig. När dom var klara hade jag hon tätt intill mig, hon var innaför min tröja och jag kände hur trygg hon kände sig hos mig. Jag viskade att hon skulle klara det här, för då kändes det så. Han kom tillbaka med bilderna och det ända han sa var: 'När ni ser bilderna tror jag ni förstår det ända vi kan göra'. Allt bara brast i mig, ännu mer när jag fick se bilderna. Vi tror hon har medfött hjärtproblem, som gjort att hon inte kunnat kontrollera vätskan i sin kropp. Hennes hjärta har varit svagt, och på bilderna såg man inte ens hennes hjärta pågrund av all vätska. Hennes lungor var tryckta mot ryggraden och hade knappt plats.

När jag satt bredvid henne, hon fick sin spruta, jamade lite men släppte aldrig blicken från mig. Det känns som att jag svek henne, för jag lovade att vi skulle komma till ett tryggt ställe, ett ställe där båda känner lugn. Istället fick jag känna hennes sista andetag, såg hur utmattad hon var. Alla som känner mig vet att den där katten, varit allt för mig. När jag inte har kunnat räkna med någon, har jag alltid kunnat räkna med henne. Hon gav mig en trygghet jag gav henne, hon fanns där och det visste jag. Hon gjorde mig lycklig, hon gjorde mina dagar jag inte orkade med.

Jag älskar dig